TEXTS

13 September 2016



Cecilia Sering #interview by Sophia Bitzika / #CHEAPART 81η Διεθνής Έκθεση Θεσσαλονίκης - 81st Thessaloniki International Fair

“My camera is like a third eye that I use to note what I see and think about”- These are the words of Cecilia Sering, a Swedish visual artist photographer who graduated from the Art Academy in Oslo Norway and later in Copenhagen Denmark. She started as a painter but continued with photography, working with themes such as the dark and the light, the ugly and the beautiful, the decay and the beauty. 




Cecilia Sering is collaborating with CHEAPART for the second time, both as an artist but also as a co-curator of the Swedish art group exhibiting at CHEAPART 81st Thessaloniki International Fair. She exhibits part of her project entitled “Déjà vu, The Projector Story”, inspired by a curtain in Paris which she associates to a similar one found at her grandmother’s apartment in 1989, and to a movie projector from Malmö early 1920 movies. “My memory commutes back and forth and lands like a Déjà vu in the middle of 2016”.

Συμμετέχει για δεύτερη φορά στις εκθέσεις της CHEAPART, αναλαμβάνοντας και συντονιστικό ρόλο σε μία ομάδα σουηδών καλλιτεχνών που συμμετέχει στην έκθεση.
Τα έργα που παρουσιάζει είναι μέρος ενός πρότζεκτ που ονομάζεται «Déjà vu, The Projector Story». ‘Έμπνευσή της αποτελεί μία κουρτίνα σε ένα ξενοδοχείο του Παρισιού που την ταξίδεψε πίσω στο 1989 σε μία παλιά κουρτίνα στο διαμέρισμα της γιαγιάς της και σε έναν παλιό προβολέα ταινιών από το πρώτο σινεμά στο Malmö της Σουηδίας τη δεκαετία του ‘20. «Οι αναμνήσεις μου ταξιδεύουν μπροστά και πίσω στο χρόνο και καταλήγουν σαν Déjà vu στα μέσα του 2016».
Τη Σουηδική συμμετοχή αναλαμβάνουν οι Solveig Lindgren Inderbitzin και Cecilia Sering. Υποστηρικτής Επικοινωνίας η Πρεσβεία της Σουηδίας στην Αθήνα.

Swedish participation is curated by Solveig Lindgren Inderbitzin and Cecilia Sering, with the communication support of the Embassy of Sweden in Athens.
Συνέντευξη της Cecilia Sering από την Σοφία Μπιτζίκα, στο πλαίσιο της CHEAPART στην 81η ΔΕΘ.
«Η φωτογραφική μηχανή μου είναι σαν ένα τρίτο μάτι για εμένα, το οποίο χρησιμοποιώ για να αποτυπώνω αυτά που βλέπω και σκέφτομαι» - Αυτά είναι τα λόγια της Cecilia Sering, μιας φωτογράφου από τη Σουηδία που ασχολείται με τις εικαστικές τέχνες και απόφοιτου της Σχολής Καλών Τεχνών στο Όσλο της Νορβηγίας και στην Κοπεγχάγη της Δανίας. Ξεκίνησε ως ζωγράφος αλλά τελικά αφοσιώθηκε στη φωτογραφία. Τα θέματα που την απασχολούν είναι το φως και το σκοτάδι, το άσχημο και το όμορφο, η παρακμή και η ομορφιά. 


English version further down:

LADDANDE TYSTNADER
Carolina Söderholm, SDS 4 maj

_________________________________________________________________________________
Reviews of My Work

Supercharged Silences

-    Review by Caroline Söderholm (Sydsvenska Dagbladet 2012-05-04)

When the work day has come to an end, only silence embraces the house.
Cecilia Sering carefully examines every nook and corner. The light that shed on the old wooden stair, the beautiful vaulted cellar, the view of the rooftops. Her photos encompasses an almost painterly dimension. Its more or less obvious to make references, not at least to the famous danish classical painter Wilhelm Hammershøi. Like Hammershøi, Cecilia Sering draws attention to the silence of the room, but she avoids the intimacy. Her focus is on the public spaces, the cellar, the stair etc. They represent the thorughfares, the logistics of everyday life. In that sense, the defining characteristics of her work is, her focus on the rather unessential elements of life, the background rather than the actions.

She is educated at the academies of fine arts in Oslo, Norway and in Copenhagen, Denmark.

It is what we percieves from the corner of the eye on our run to somewhere else. Forgotten fragments, carpets, spots, flaws. When you look upon them one by one, they are only modest pictures, but together the depict both presence and history.
In this actual exhibition, her object of study is the house where she lives, in the old part of the city of Malmö, Sweden. Its a suitable motif for her exhibition, only steps ahead of the gallery Rostrum where she works. Her sinsible hand is modeling light and shade, it reminds me about her former project about how i looks like in her garden night time. Paradocally, in the night, in the darkness, the beauty of the colors of the flowers appeared even stronger.
This is a very coherent exhibition. This low-key expression gives us a glimpse of her stringent artistry.

Caroline Söderholm

Art historian and Art critic

____________________________________________________________________________
 Peter Sjögren, Malmö konststudio

”Cecilia Sering är bildkonstnär i ordets rätta bemärkelse. Hon förbehåller sig helt fri att med fotografiets hjälp skapa verk som ligger måleriets, och dess kompositioner och färgtonalitet, mycket nära. Hennes ambition om att inte blunda för det till synes vardagligt ointressanta och fula, utan snarare ställa dem sida vid sida - på lika villkor med - det sköna och mer uppmärksammade, är del i hennes undersökande och avslöjande konstnärliga gärning. Men inte utan att åberopa minimalismens och konceptkonstens kontextuella bild- och tankevärldar. Cecilia Sering gör enkelheten till stor konst. Hennes bilder kräver inga ytterligare förklaringar, men får ibland en extra skjuts genom de texter hon kombinerar dem med. Oavsett talar bilderna fritt ur sina egna osynliga hjärtan och är lika tidstypiska som de är tidlösa.”

________________________________________________________________

Sofia Nilsson, Konstpretton
Cecilia Serings kameralins rör sig bland de vardagliga tingen och fångar upp detaljer som vi oftast annars endast passerar förbi. Sering är utbildad på konstakademin i Oslo och Köpenhamn och just nu ställs hennes bilder ut i utställningen Synfält på Galleri Rostrum i Malmö.
Utställningen Synfält omfattar ett antal fotografier som alla är tagna på olika ställen och olika vinklar i ett och samma hus på gamla Väster i Malmö. Huset ifråga är från 1800-talet och verkar utifrån bilderna vara en plats full av karaktär och autentiska detaljer. De flesta av bilderna hänger i par och skildrar två vinklar från samma utgångspunkt, men med en viss perspektivförskjutning som skiljer dem ifrån varandra. 
Den här typen av förskjutning förvirrar ögat på flera sätt. Det är små och subtila förändringar som väcker uppmärksamhet och en känsla av att något inte riktigt stämmer i bilderna. Ett exempel är två bilder tagna genom ett fönster ut mot en gård. Kompositionen är liknande i båda bilderna men något har förflyttats i motivet, genom att studera bilderna närmare så inser man att de är tagna genom två nästan identiska fönster som sitter bredvid varandra vilket är anledningen till att perspektivet blivit förskjutet. En annan vacker detalj med dessa bilder är hur det ser ut som om det lagts på någon form av filter när det i själva verket är smutsen på fönsterglasen som skapar effekten. 
Om jag inte hade fått det förklarat från fotografen så hade jag inte trott att samtliga bilder blivit tagna i samma hus då de besitter så olika typer av känslor och uttryck. Alla bilder är tagna med väldigt lång exponeringstid och har en poetisk karaktär men bilderna från källaren känns exempelvis mycket annorlunda från de som tagits högre upp i byggnaden. När man går genom utställningen så känns det som att man klättrar uppåt och därmed får uppleva fastighetens olika rum och ljusskiftningar.

Ett annat intressant bildpar är två fotografier tagna av två olika källartrappor. Bilderna har hängts så att det känns som om det skulle kunna vara samma trappa som spegelvänts men även i detta fall är det två olika objekt som påminner om varandra. De båda känns reserverade, låsta och hemliga och spindelväv skvallrar om deras öde och bortglömda roller. Ännu en trappa i huset skildras i en annan bild men med en helt annan typ av uttryck, här sugs man nästan in i bilden istället och det känns nästan som att man står vid trappans slut och väntar på att någon ska komma ner från våningen ovanför.
Synfält lyckas fånga de bortglömda utrymmena som annars endast funkar som vardagliga passager som för oss vidare till de platser vi anser mer viktiga. Källarbilderna hör till två av de starkaste bilderna med sina spöklikt tomma rum och mäktiga stenväggar. Men trots det tunga mörkret finner kameralinsen ljusets alla nyanser och resultatet blir en komposition full av kontrast, djup och dimension. 
Sofia Nilsson